Kreativt

3 juli, 2008

Jag måste nog säga att det vore intressant att, precis som Oscar Swartz resonerar, se en prövning av Brottsbalkens 19 kap §3:

Om den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes för trolöshet vid förhandling med främmande makt till fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid.

Dock betonar man i Holmqvist et al (2005) ”Brottsbalken, en kommentar”, att straffbestämmelserna avser att skydda endast svenska staten och rikets säkerhet. En principiell diskussion om vad det innebär har säkert förts, men det vore onekligen intressant om inte synen på riket och staten borde vara att de är dess medborgare.

När FRA förtsätter sin mediaoffensiv, nu med ett ”lita på oss, för vi är goda” i Svenska Dagbladet, så är det värt att gå tillbaka ett par år. En tid precis efter avvecklandet av det kalla kriget, stormaktspolitik och militärer som bokstavligen satt med fingret på den stora atomkrigsavtryckaren – tänk på att detta inte ens var tjugo år sedan och försök föreställa er hur världen ser ut om ytterligare tjugo. Värt att sätta i perspektiv när riksdagen nu öppnat möjligheterna till att övervaka all elektronisk kommunikation.

Det var då som Phil Zimmermann skapade programvaran PGP för att möjliggöra för privatpersoner att enkelt kryptera kommunikationen med varandra. Precis de argument som lyfts fram varför FRA-lagen är så förkastlig i ett öppet och demokratiskt samhälle, baserade Zimmermann sitt ställningstagande bakom utvecklandet av PGP:

Until recently, if the government wanted to violate the privacy of ordinary citizens, they had to expend a certain amount of expense and labor to intercept and steam open and read paper mail. [...] This is like catching one fish at a time, with a hook and line. Today, email can be routinely and automatically scanned for interesting keywords, on a vast scale, without detection. This is like driftnet fishing. And exponential growth in computer power is making the same thing possible with voice traffic.

Perhaps you think your email is legitimate enough that encryption is unwarranted. If you really are a law-abiding citizen with nothing to hide, then why don’t you always send your paper mail on postcards? Why not submit to drug testing on demand? Why require a warrant for police searches of your house? Are you trying to hide something? If you hide your mail inside envelopes, does that mean you must be a subversive or a drug dealer, or maybe a paranoid nut? Do law-abiding citizens have any need to encrypt their email?

[...]

PGP empowers people to take their privacy into their own hands. There has been a growing social need for it. That’s why I wrote it.

I helgens sändning av Medierna i P1, så intervjuades Ingvar Åkesson om den senaste tidens debatt och om FRA:s verksamhet lite allmänt. En frågeväxling som väckte mitt intresse var:

Reporter: [...] med tanke på att man krypterar, mejl till exempel, som man vill vara helt säker på ingen annan ska läsa… Pretty Good Privacy, PGP, till exempel. Men det knäcker den här superdatorn?
Åkesson: Ja, det är inte datorn som knäcker utan det är våra kryptologer.

Det var ju en romantisk syn på hur kryptologer arbetar – det kanske förklarar en del av den ”information” från officiellt håll vi serverats de senaste dagarna.

För övrigt är Blogge återigen läsvärd, tillsammans med opassande och Svensson.

Det är värt att påpeka det återigen, att säkerhet kontra integritet inte är ett nollsummespel som företrädare ur säkerhets- och underrättelsetjänst vill få oss att tro (många politiker har de ju redan övertygat). Det handlar om frihet kontra kontroll. Om jag som medborgare känner ett behov att kryptera min e-post för att inte storebror staten ska kunna läsa den, så måste man väl fråga sig om det är rimligt med denna massavlyssning. Jag vet ju inte hur informationen kan komma att användas mot mig, eftersom mitt rena samvete kanske inte uppfattas så av övervakaren.

Som ett brev på posten

28 juni, 2008

…eller kanske snarare ett e-brev i inboxen.

Nu går FRA-företrädarna Ingvar Åkesson och Anders Wik ut till charm- och motoffensiv i media för att förklara att det faktiskt inte är någon som förstått sig på innebörden i FRA:s nya direktiv och möjligheter, inte politiker och inte bloggar eller media heller. Ja, vi börjar vänja oss vid att dumförklaras, så fortsätt med det – fallet blir bara högre när något sipprar ut som visar på att man missköter sitt förtroende.

Att det också lägligt poppar upp information om att EU köpslår med USA om personuppgifter är ju bara ett led i detta, ack så, sluttande plan.

Jag ska inte anstränga mig att bryta ned de tomma argumenten, när Basic personligt och Blogge Bloggelito sköter det så förtjänstfullt.

Ny sport: SM i nyspråk

27 juni, 2008

Först blev vi intalade att det förslag till FRA-lag som, efter återremissen i försvarsutskottet, togs upp för votering i riksdagen var en seger för den personliga integriteten. Nu går SLL ut och uppmanar folk att inte förhasta sig och begära utträde ur PKU-registret:

Stockholms läns landsting avråder de personer som har sparade prov i PKU-biobanken eller i andra biobanker att ta förhastade beslut om att kassera dessa prov. Just nu pågår en översyn av biobankslagen, som syftar till att stärka integritetsskyddet.

Eller som Dagens Medicin rapporterade det:

I utredningsdirektiven skriver regeringen att det från samhället ”finns ett intresse av att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till effektiva medel för att utreda allvarliga brott”. Samtidigt påpekar regeringen att detta intresse måste vägas mot de intressen som anges i biobankslagen.

Som grädde på moset och lök på laxen så ska man inte heller kunna lämna registret.

Med dessa fantastiska insatser i SM i nyspråk, så kommer den personliga integriteten snart vara så stark och skyddad att det helt övergår oss vanliga dödas förstånd. Jag vet, om vi alla ansluts till ett heltäckande övervakningsnät, så behöver vi inte längre oroa oss över att vår personliga integritet hotas – det kan övervakaren ta ansvar för och se till att det efterlevs. Hurra!

Idag presenterades en SIFO-undersökning där 47 procent av de tusen tillfrågade sade sig vara emot FRA-lagen. 36 procent sade sig vara för när frågan ”I förra veckan fattade riksdagen beslut om en ny lag – den så kallade FRA-lagen – som bland annat ger Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna data- och teletrafik som passerar Sveriges gränser. Är du för eller emot FRA-lagen?” ställdes.

För gemene person, som varken är insatt i hur internet fungerar, som inte deltar i debatten som främst förts på sagda nätverk och som kanske inte ens orkar bry sig om nyheter längre än till nöjesskvallret i Aftonbladet, så är det en tillräckligt abstrakt lag som vid en första anblick låter hur bra som helst. Eller som Lena Mellin kommenterar det: ”Men svenska folkets tilltro till sina auktoriteter är, om inte obruten, så i alla fall stark. [...] den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Skurkarna ska ha vad skurkarna tål.” Och som argumenten kring fula fiskar och fiskekrokar förts, är det klart att folk utan närmare eftertanke tycker att det är bra om ett par terrorister fastnar i näten. Fast det är klart, en välinformerad och insatt allmänhet ses ju som ett hot snarare än en tillgång.

Som debatten förts från förespråkarna har de fått det att låta som att det är undantagsvis som svenska internetanvändares kommunikationer passerar gränsen. Sanningen är förstås att det snarare är raka motsatsen. På samma sätt hade en överväldigande majoritet varit starkt emot att en statlig myndighet skannar in alla postburna brev och korrespondenser i jakten på mönster och sökord. Att annars respektabla riksdagsledamöter fortsätter att försöka intala folk att det skulle handla om att skydda svensk trupp utomlands visar tydligt att det är större fråga än så – att det i slutändan ger staten ett verktyg som jag inte tror folk kan inbilla sig hur det kommer att användas i framtiden. Inte heller finns det något som tyder på att signalspaningen faktiskt är ett effektivt verktyg. Ungefär som att 500 000 övervakningskameror i London inte gjort den till världens säkraste stad.

Nyhetsbyrån AP har hittat på egna regler för hur mycket man får citera deras artiklar och material i exempelvis blogginlägg. De tycker att upp till fyra ord är ok, därutöver anser de att man ska betala för sig, med en första tariff på $12,50.

Hela historian började rulla i och med att webbplatsen Drudge Retort fick flera så kallade DMCA takedown notices.

Nu har AP själva gått i fällan och blivit ägda i och med att de i sin egen rapportering kring frågan, har citerat Michael Arrington på Techcrunch med 22 ord ur hans policy kring AP-texter. Således har Arrington bett sina advokater kontakta AP med en uppmaning att ta bort texten och betala $12,50 helt i enlighet med deras egna bisarra syn på upphovsrätt.

And hilarity ensues…

Det framhölls ju väldigt hårt bland förespråkarna till FRA-lagen i riksdagen att det inte handlade om att svenska medborgare skulle övervakas (endast ”yttre förhållanden”) och att privatpersoner inte var av intresse.

Den ordväxling som Henrik Alexandersson hade med FRA-chefen Ingvar Åkesson känns ju inte riktigt som den bekräftar den bilden:

– Jag sitter ju i Bryssel och skriver mycket om EU. [...] Kommer jag att bli avlyssnad? [...] Kommer ni i så fall att spana på den [informationen]?

– Det bestämmer inte vi. Det är upp till våra uppdragsgivare.

– Det vill säga det ni kallar ”politiska kunder” det vill säga regeringskansliet och UD..? [...] Och det som händer i EU [...] är intressant för regeringen?

– Det kan inte jag avgöra. Men information ger ju alltid ett… övertag.

Det är i och för sig i linje med vad Karin Enström nämnde i en Metroartikel (som av någon anledning inte ligger kvar på Metros webb; här en cachad kopia och sökord):

Det är ett sätt att få reda på vad det finns för yttre hot mot Sverige, inte bara militära utan också storskalig terrorism, internationellt finansierad brottslighet och annat jag tror att det är bra att få kunskap om.

Nu är det således bara att vänta på att ändamålsglidningen gör att man börjar leta helt annan information än som redovisades i debatten – undrar när upphovsrättslobbyn börjar intressera sig av att köpa sökningar (om de inte redan hört sig för)…

Skit in, skit ut

18 juni, 2008

Ja, när ett skitförslag behandlas av okunniga riksdagsledamöter som köper underrättelsetjänstens och FRA:s syn på omvärlden och när de dessutom inte kan motivera vilka hot som är så nära förestående att man måste klubba lagen till varje pris eller ens har en susning om hur tekniken bakom fungerar, så kan det bara bli skit ut.

Jag hoppas att de som högljutt proklamerat sin besvikelse verkligen har det kvar i åtanke när nästa valrörelse kommer igång och de ansvariga får stå till svars för sitt svek. Ännu hellre att de får en rejäl näsbränna när missbruk av lagen uppdagas. Förhoppningsvis förkunnar framtiden sin hårda dom över dagens beslut.

Finns det några som skapar rädsla så är det förespråkarnas ständiga upprepning av diffusa ”yttre hot” utan närmare precisering. Sverige är varken mer utsatt nu än för trettio år sedan, eller vore mer sårbart om propositionen inte fått bifall.

Dagen då en stor bit av den demokratiska kakan skars bort, stampades på och kastades i Stockholms ström vid Helgeandsholmen skrivs till 18 juni 2008.

Staten skall inte i ett fritt demokratiskt samhälle få tillgång till medborgarnas fulla kommunikation.

Så enkelt är det. Oscar Swartz har så rätt.

Bättre sent än aldrig

15 juni, 2008

I eftermiddags kom så e-brevet iväg – det jag haft sjudande i skallen i flera dagar, men inte lyckats materialisera i skrift förrän nu. Ett 1292 ord, 8745 tecken långt e-brev till 26 utvalda företrädare för m, c och fp där jag förklarar varför den personliga integriteten inte är något man kompromissar bort.

Ikväll möts man så av uppgifter att tvivlen bland riksdagsledamäterna verkar bubbla upp till ytan. I mitt brev drog jag bland annat upp exemplen kring Deutsche Telekom, tyska säkerhetstjänsten, dagens avslöjande om FRA:s misstänkta illegala registrering och att FBI misstänks att, trots redan enorma befogenheter genom Patriot Act och FISA, ha samlat överskottsinformation om oskyldiga privatpersoner.

Jag har de senaste dagarna pendlat mellan hopp och förtvivlan (med en klar övervikt för det senare), men nu kan man nog faktiskt ha realistiska förhoppningar.

ses vi på tisdag och onsdag utanför (och förhoppningsvis i om man får plats) Riksdagen och ger de ledamöter som väljer att följa förnuftets och principernas väg det moraliska stöd de behöver.

Ja, det kan väl inte undgått något att FRA-lagen, eller mer specifikt Proposition 2006/07:63 En anpassad försvarunderrättelseverksamhet (pdf), ska upp för behandling i riksdagen den 17 juni.

Jag har ännu inte själv e-postat några riksdagsledamöter, då det parti jag röstade på i förra valet är ett av dem som tänker trycka på nejknapparna, men också för att jag inte känt att jag kunnat formulera ett brev utan att blodkärl i hjärnan erupterar. Inatt ska det däremot göras, mitt samvete kommer inte tåla att jag inte försökt göra mitt yttersta för att göra en skillnad. Jag var med vid manifestationen 31 maj, men det var lite löjligt att inte Piratpartiet lyckades frambringa en större skara av sina egna medlemmar.

Redan nu har skärmkilometer av yppersta kvalitet, med argument mot införandet av en generell massavlyssning, skrivits och jag känner själv att jag inte har så mycket att tillägga. Man kan givetvis gå in i detaljer och peka på fall där det kan komma att missbrukas, men för egen del kokar det ner till en enda punkt – mitt privatliv är mitt eget att förfoga över. Så länge jag inte är brottsmisstänkt så finns ingen som helst anledning att kontrollera vad jag håller på med eller med vem/vilka jag kommunicerar med och om vad. The Eternal Value of Privacy i Wired av Bruce Schneier rekommenderas.

Att Sveriges bedrövliga förflutna, vad gäller olaglig övervakning och registrering av medborgarna, inte gör att politiker, och de som förespråkar övervakningssystem som de som föreslås, inser hur naivt det är att tro att lagar och regleringar helt plötsligt kommer att följas och att ingen information eller överskottsdito missbrukas eller hamnar i fel händer, är faktiskt rent av förvånansvärt. Tysk underrättelsetjänst har lagar och regleringar att följa, men ändå missbrukar de dessa befogenheter å det grövsta. Deutsche Telekoms högsta ledning ville leta efter läckor i sin organisation, och sitter man på de flesta tyskars telefonlistor så är givetvis frestelsen för stor för att inte avstå från att leta igenom hundratusentals telefonsamtal för att hitta de som passar in i mönstret.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.