Kreativt

3 juli, 2008

Jag måste nog säga att det vore intressant att, precis som Oscar Swartz resonerar, se en prövning av Brottsbalkens 19 kap §3:

Om den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes för trolöshet vid förhandling med främmande makt till fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid.

Dock betonar man i Holmqvist et al (2005) ”Brottsbalken, en kommentar”, att straffbestämmelserna avser att skydda endast svenska staten och rikets säkerhet. En principiell diskussion om vad det innebär har säkert förts, men det vore onekligen intressant om inte synen på riket och staten borde vara att de är dess medborgare.

Annonser

Som ett brev på posten

28 juni, 2008

…eller kanske snarare ett e-brev i inboxen.

Nu går FRA-företrädarna Ingvar Åkesson och Anders Wik ut till charm– och motoffensiv i media för att förklara att det faktiskt inte är någon som förstått sig på innebörden i FRA:s nya direktiv och möjligheter, inte politiker och inte bloggar eller media heller. Ja, vi börjar vänja oss vid att dumförklaras, så fortsätt med det – fallet blir bara högre när något sipprar ut som visar på att man missköter sitt förtroende.

Att det också lägligt poppar upp information om att EU köpslår med USA om personuppgifter är ju bara ett led i detta, ack så, sluttande plan.

Jag ska inte anstränga mig att bryta ned de tomma argumenten, när Basic personligt och Blogge Bloggelito sköter det så förtjänstfullt.

Idag presenterades en SIFO-undersökning där 47 procent av de tusen tillfrågade sade sig vara emot FRA-lagen. 36 procent sade sig vara för när frågan ”I förra veckan fattade riksdagen beslut om en ny lag – den så kallade FRA-lagen – som bland annat ger Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna data- och teletrafik som passerar Sveriges gränser. Är du för eller emot FRA-lagen?” ställdes.

För gemene person, som varken är insatt i hur internet fungerar, som inte deltar i debatten som främst förts på sagda nätverk och som kanske inte ens orkar bry sig om nyheter längre än till nöjesskvallret i Aftonbladet, så är det en tillräckligt abstrakt lag som vid en första anblick låter hur bra som helst. Eller som Lena Mellin kommenterar det: ”Men svenska folkets tilltro till sina auktoriteter är, om inte obruten, så i alla fall stark. […] den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Skurkarna ska ha vad skurkarna tål.” Och som argumenten kring fula fiskar och fiskekrokar förts, är det klart att folk utan närmare eftertanke tycker att det är bra om ett par terrorister fastnar i näten. Fast det är klart, en välinformerad och insatt allmänhet ses ju som ett hot snarare än en tillgång.

Som debatten förts från förespråkarna har de fått det att låta som att det är undantagsvis som svenska internetanvändares kommunikationer passerar gränsen. Sanningen är förstås att det snarare är raka motsatsen. På samma sätt hade en överväldigande majoritet varit starkt emot att en statlig myndighet skannar in alla postburna brev och korrespondenser i jakten på mönster och sökord. Att annars respektabla riksdagsledamöter fortsätter att försöka intala folk att det skulle handla om att skydda svensk trupp utomlands visar tydligt att det är större fråga än så – att det i slutändan ger staten ett verktyg som jag inte tror folk kan inbilla sig hur det kommer att användas i framtiden. Inte heller finns det något som tyder på att signalspaningen faktiskt är ett effektivt verktyg. Ungefär som att 500 000 övervakningskameror i London inte gjort den till världens säkraste stad.

Det framhölls ju väldigt hårt bland förespråkarna till FRA-lagen i riksdagen att det inte handlade om att svenska medborgare skulle övervakas (endast ”yttre förhållanden”) och att privatpersoner inte var av intresse.

Den ordväxling som Henrik Alexandersson hade med FRA-chefen Ingvar Åkesson känns ju inte riktigt som den bekräftar den bilden:

– Jag sitter ju i Bryssel och skriver mycket om EU. […] Kommer jag att bli avlyssnad? […] Kommer ni i så fall att spana på den [informationen]?

– Det bestämmer inte vi. Det är upp till våra uppdragsgivare.

– Det vill säga det ni kallar ”politiska kunder” det vill säga regeringskansliet och UD..? […] Och det som händer i EU […] är intressant för regeringen?

– Det kan inte jag avgöra. Men information ger ju alltid ett… övertag.

Det är i och för sig i linje med vad Karin Enström nämnde i en Metroartikel (som av någon anledning inte ligger kvar på Metros webb; här en cachad kopia och sökord):

Det är ett sätt att få reda på vad det finns för yttre hot mot Sverige, inte bara militära utan också storskalig terrorism, internationellt finansierad brottslighet och annat jag tror att det är bra att få kunskap om.

Nu är det således bara att vänta på att ändamålsglidningen gör att man börjar leta helt annan information än som redovisades i debatten – undrar när upphovsrättslobbyn börjar intressera sig av att köpa sökningar (om de inte redan hört sig för)…

Skit in, skit ut

18 juni, 2008

Ja, när ett skitförslag behandlas av okunniga riksdagsledamöter som köper underrättelsetjänstens och FRA:s syn på omvärlden och när de dessutom inte kan motivera vilka hot som är så nära förestående att man måste klubba lagen till varje pris eller ens har en susning om hur tekniken bakom fungerar, så kan det bara bli skit ut.

Jag hoppas att de som högljutt proklamerat sin besvikelse verkligen har det kvar i åtanke när nästa valrörelse kommer igång och de ansvariga får stå till svars för sitt svek. Ännu hellre att de får en rejäl näsbränna när missbruk av lagen uppdagas. Förhoppningsvis förkunnar framtiden sin hårda dom över dagens beslut.

Finns det några som skapar rädsla så är det förespråkarnas ständiga upprepning av diffusa ”yttre hot” utan närmare precisering. Sverige är varken mer utsatt nu än för trettio år sedan, eller vore mer sårbart om propositionen inte fått bifall.

Dagen då en stor bit av den demokratiska kakan skars bort, stampades på och kastades i Stockholms ström vid Helgeandsholmen skrivs till 18 juni 2008.

Staten skall inte i ett fritt demokratiskt samhälle få tillgång till medborgarnas fulla kommunikation.

Så enkelt är det. Oscar Swartz har så rätt.

Bättre sent än aldrig

15 juni, 2008

I eftermiddags kom så e-brevet iväg – det jag haft sjudande i skallen i flera dagar, men inte lyckats materialisera i skrift förrän nu. Ett 1292 ord, 8745 tecken långt e-brev till 26 utvalda företrädare för m, c och fp där jag förklarar varför den personliga integriteten inte är något man kompromissar bort.

Ikväll möts man så av uppgifter att tvivlen bland riksdagsledamäterna verkar bubbla upp till ytan. I mitt brev drog jag bland annat upp exemplen kring Deutsche Telekom, tyska säkerhetstjänsten, dagens avslöjande om FRA:s misstänkta illegala registrering och att FBI misstänks att, trots redan enorma befogenheter genom Patriot Act och FISA, ha samlat överskottsinformation om oskyldiga privatpersoner.

Jag har de senaste dagarna pendlat mellan hopp och förtvivlan (med en klar övervikt för det senare), men nu kan man nog faktiskt ha realistiska förhoppningar.

ses vi på tisdag och onsdag utanför (och förhoppningsvis i om man får plats) Riksdagen och ger de ledamöter som väljer att följa förnuftets och principernas väg det moraliska stöd de behöver.

Ja, det kan väl inte undgått något att FRA-lagen, eller mer specifikt Proposition 2006/07:63 En anpassad försvarunderrättelseverksamhet (pdf), ska upp för behandling i riksdagen den 17 juni.

Jag har ännu inte själv e-postat några riksdagsledamöter, då det parti jag röstade på i förra valet är ett av dem som tänker trycka på nejknapparna, men också för att jag inte känt att jag kunnat formulera ett brev utan att blodkärl i hjärnan erupterar. Inatt ska det däremot göras, mitt samvete kommer inte tåla att jag inte försökt göra mitt yttersta för att göra en skillnad. Jag var med vid manifestationen 31 maj, men det var lite löjligt att inte Piratpartiet lyckades frambringa en större skara av sina egna medlemmar.

Redan nu har skärmkilometer av yppersta kvalitet, med argument mot införandet av en generell massavlyssning, skrivits och jag känner själv att jag inte har så mycket att tillägga. Man kan givetvis gå in i detaljer och peka på fall där det kan komma att missbrukas, men för egen del kokar det ner till en enda punkt – mitt privatliv är mitt eget att förfoga över. Så länge jag inte är brottsmisstänkt så finns ingen som helst anledning att kontrollera vad jag håller på med eller med vem/vilka jag kommunicerar med och om vad. The Eternal Value of Privacy i Wired av Bruce Schneier rekommenderas.

Att Sveriges bedrövliga förflutna, vad gäller olaglig övervakning och registrering av medborgarna, inte gör att politiker, och de som förespråkar övervakningssystem som de som föreslås, inser hur naivt det är att tro att lagar och regleringar helt plötsligt kommer att följas och att ingen information eller överskottsdito missbrukas eller hamnar i fel händer, är faktiskt rent av förvånansvärt. Tysk underrättelsetjänst har lagar och regleringar att följa, men ändå missbrukar de dessa befogenheter å det grövsta. Deutsche Telekoms högsta ledning ville leta efter läckor i sin organisation, och sitter man på de flesta tyskars telefonlistor så är givetvis frestelsen för stor för att inte avstå från att leta igenom hundratusentals telefonsamtal för att hitta de som passar in i mönstret.

Säkerhet kontra integritet

5 februari, 2008

En talande bild, ritad av Clay Bennett:

Security Fence

(via)

Fler på samma tema: