När FRA förtsätter sin mediaoffensiv, nu med ett ”lita på oss, för vi är goda” i Svenska Dagbladet, så är det värt att gå tillbaka ett par år. En tid precis efter avvecklandet av det kalla kriget, stormaktspolitik och militärer som bokstavligen satt med fingret på den stora atomkrigsavtryckaren – tänk på att detta inte ens var tjugo år sedan och försök föreställa er hur världen ser ut om ytterligare tjugo. Värt att sätta i perspektiv när riksdagen nu öppnat möjligheterna till att övervaka all elektronisk kommunikation.

Det var då som Phil Zimmermann skapade programvaran PGP för att möjliggöra för privatpersoner att enkelt kryptera kommunikationen med varandra. Precis de argument som lyfts fram varför FRA-lagen är så förkastlig i ett öppet och demokratiskt samhälle, baserade Zimmermann sitt ställningstagande bakom utvecklandet av PGP:

Until recently, if the government wanted to violate the privacy of ordinary citizens, they had to expend a certain amount of expense and labor to intercept and steam open and read paper mail. […] This is like catching one fish at a time, with a hook and line. Today, email can be routinely and automatically scanned for interesting keywords, on a vast scale, without detection. This is like driftnet fishing. And exponential growth in computer power is making the same thing possible with voice traffic.

Perhaps you think your email is legitimate enough that encryption is unwarranted. If you really are a law-abiding citizen with nothing to hide, then why don’t you always send your paper mail on postcards? Why not submit to drug testing on demand? Why require a warrant for police searches of your house? Are you trying to hide something? If you hide your mail inside envelopes, does that mean you must be a subversive or a drug dealer, or maybe a paranoid nut? Do law-abiding citizens have any need to encrypt their email?

[…]

PGP empowers people to take their privacy into their own hands. There has been a growing social need for it. That’s why I wrote it.

I helgens sändning av Medierna i P1, så intervjuades Ingvar Åkesson om den senaste tidens debatt och om FRA:s verksamhet lite allmänt. En frågeväxling som väckte mitt intresse var:

Reporter: […] med tanke på att man krypterar, mejl till exempel, som man vill vara helt säker på ingen annan ska läsa… Pretty Good Privacy, PGP, till exempel. Men det knäcker den här superdatorn?
Åkesson: Ja, det är inte datorn som knäcker utan det är våra kryptologer.

Det var ju en romantisk syn på hur kryptologer arbetar – det kanske förklarar en del av den ”information” från officiellt håll vi serverats de senaste dagarna.

För övrigt är Blogge återigen läsvärd, tillsammans med opassande och Svensson.

Det är värt att påpeka det återigen, att säkerhet kontra integritet inte är ett nollsummespel som företrädare ur säkerhets- och underrättelsetjänst vill få oss att tro (många politiker har de ju redan övertygat). Det handlar om frihet kontra kontroll. Om jag som medborgare känner ett behov att kryptera min e-post för att inte storebror staten ska kunna läsa den, så måste man väl fråga sig om det är rimligt med denna massavlyssning. Jag vet ju inte hur informationen kan komma att användas mot mig, eftersom mitt rena samvete kanske inte uppfattas så av övervakaren.

Som ett brev på posten

28 juni, 2008

…eller kanske snarare ett e-brev i inboxen.

Nu går FRA-företrädarna Ingvar Åkesson och Anders Wik ut till charm– och motoffensiv i media för att förklara att det faktiskt inte är någon som förstått sig på innebörden i FRA:s nya direktiv och möjligheter, inte politiker och inte bloggar eller media heller. Ja, vi börjar vänja oss vid att dumförklaras, så fortsätt med det – fallet blir bara högre när något sipprar ut som visar på att man missköter sitt förtroende.

Att det också lägligt poppar upp information om att EU köpslår med USA om personuppgifter är ju bara ett led i detta, ack så, sluttande plan.

Jag ska inte anstränga mig att bryta ned de tomma argumenten, när Basic personligt och Blogge Bloggelito sköter det så förtjänstfullt.

Idag presenterades en SIFO-undersökning där 47 procent av de tusen tillfrågade sade sig vara emot FRA-lagen. 36 procent sade sig vara för när frågan ”I förra veckan fattade riksdagen beslut om en ny lag – den så kallade FRA-lagen – som bland annat ger Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna data- och teletrafik som passerar Sveriges gränser. Är du för eller emot FRA-lagen?” ställdes.

För gemene person, som varken är insatt i hur internet fungerar, som inte deltar i debatten som främst förts på sagda nätverk och som kanske inte ens orkar bry sig om nyheter längre än till nöjesskvallret i Aftonbladet, så är det en tillräckligt abstrakt lag som vid en första anblick låter hur bra som helst. Eller som Lena Mellin kommenterar det: ”Men svenska folkets tilltro till sina auktoriteter är, om inte obruten, så i alla fall stark. […] den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Skurkarna ska ha vad skurkarna tål.” Och som argumenten kring fula fiskar och fiskekrokar förts, är det klart att folk utan närmare eftertanke tycker att det är bra om ett par terrorister fastnar i näten. Fast det är klart, en välinformerad och insatt allmänhet ses ju som ett hot snarare än en tillgång.

Som debatten förts från förespråkarna har de fått det att låta som att det är undantagsvis som svenska internetanvändares kommunikationer passerar gränsen. Sanningen är förstås att det snarare är raka motsatsen. På samma sätt hade en överväldigande majoritet varit starkt emot att en statlig myndighet skannar in alla postburna brev och korrespondenser i jakten på mönster och sökord. Att annars respektabla riksdagsledamöter fortsätter att försöka intala folk att det skulle handla om att skydda svensk trupp utomlands visar tydligt att det är större fråga än så – att det i slutändan ger staten ett verktyg som jag inte tror folk kan inbilla sig hur det kommer att användas i framtiden. Inte heller finns det något som tyder på att signalspaningen faktiskt är ett effektivt verktyg. Ungefär som att 500 000 övervakningskameror i London inte gjort den till världens säkraste stad.

Det framhölls ju väldigt hårt bland förespråkarna till FRA-lagen i riksdagen att det inte handlade om att svenska medborgare skulle övervakas (endast ”yttre förhållanden”) och att privatpersoner inte var av intresse.

Den ordväxling som Henrik Alexandersson hade med FRA-chefen Ingvar Åkesson känns ju inte riktigt som den bekräftar den bilden:

– Jag sitter ju i Bryssel och skriver mycket om EU. […] Kommer jag att bli avlyssnad? […] Kommer ni i så fall att spana på den [informationen]?

– Det bestämmer inte vi. Det är upp till våra uppdragsgivare.

– Det vill säga det ni kallar ”politiska kunder” det vill säga regeringskansliet och UD..? […] Och det som händer i EU […] är intressant för regeringen?

– Det kan inte jag avgöra. Men information ger ju alltid ett… övertag.

Det är i och för sig i linje med vad Karin Enström nämnde i en Metroartikel (som av någon anledning inte ligger kvar på Metros webb; här en cachad kopia och sökord):

Det är ett sätt att få reda på vad det finns för yttre hot mot Sverige, inte bara militära utan också storskalig terrorism, internationellt finansierad brottslighet och annat jag tror att det är bra att få kunskap om.

Nu är det således bara att vänta på att ändamålsglidningen gör att man börjar leta helt annan information än som redovisades i debatten – undrar när upphovsrättslobbyn börjar intressera sig av att köpa sökningar (om de inte redan hört sig för)…